Varför var det så ont om ”40+are” i Prideparaden?

Imorse såg hag Richard Wolff på TV 4:s morgonprogram. Han talade om trakasserier som fortfarande drabbar homosexuella. Tyvärr blev jag inte speciellt förvånad. Emma Tregaro Green blev VM:s största nyhet när hon målade sina naglar i regnbågens färger.  Att stanna hemma för att visa sitt missnöje med Rysslands HBT lagar hade knappast fått något utrymme i världspressen, däremot de vackra naglarna som zoomades in och visades för världens tv tittare.

I år var första gången jag deltog i Prideparaden. Dels för att jag kände en väldig ilska över hur många länder som diskriminerar och kriminaliserar HBT personer och dels ville jag stödja mina partivänner i Öppna Moderater.  Till min förvåning upptäckte jag att nästan alla som deltog i tåget var unga under 25 år, och personer som var öppet homo- bi- eller transsexuella. Själv kände jag mig ganska ensam ”hetro” 40+are.  Är det så att min generation och de som är äldre anser att slaget om mänskliga rättigheter, att få vara den man är och älska vem man vill redan är vunnet? Att åsikter som är självklara hemma vid köksbordet inte är lika lätt att stå för i en parad bland 600.000 människor? Eller är det inte tillräckligt viktigt en lördag när solen skiner och en picknick i parken hägrar? Strängare lagar och trakasserier av HBT personer blir allt vanligare i våra grannländer i öst och i ett ”gränslöst Europa” kan dessa värderingar lätt växa sig starka även i Sverige.

För mig blev Prideparaden en helt ny erfarenhet. Jag träffade så många som jag aldrig skulle få möjlighet att prata med, ställde massor av frågor, och sög i mig som en svamp av svaren. Mest imponerad blev jag av 4 män utklädda till ryska gummor från Positiva Klubben. En klubb för HIV positiva män som ordnade shower för att samla in pengar till en fond för sina medlemmar. 400.000 kr på 10 år har det blivit, berättade de med stolthet i rösten. Längst paradvägen såg jag väldigt många medelålders personer från länder i mellanöstern och Afrika. De såg rörda ut och tittade med stolthet och respekt på deltagarna och nickade leende när våra blickar möttes. De skulle bara veta hur stolt jag var över dem.  På hemvägen i en regnbågsfärgad t-shirt med texten Frihet, kärlek, överallt kände jag mig lite utlämnad. Det var så mycket lättare i en stor grupp. Jag kan bara tänka mig vilket mod som krävs för de som kommer ut som homo- bi- eller transexuella. En väninna sa: nej jag vill inte gå i Prideparaden, jag håller med dig i sak men alla bara klär ut sig och spelar över. Ja det kanske är lättare att delta om man kan gömma sig bakom en mask. Paraden var en nyttig erfarenhet,  därför vill jag säga: Nästa år hoppas jag få se fler 40+are i delta. Det är det minsta vi kan göra för våra HBT vänner.

En liten löksoppa i all enkelhet…

Efter mitt inlägg om Prideparaden tänkte jag pigga upp med att berätta om en god vän som vid tidpunkten då det här hände inte riktigt hade kommit över sitt ex. Förtjusningen avtog inte direkt när han fick veta att hon hade besökt en plastikkirurg för att återställa brösten till sin ursprungliga form och plats. Min gode vän var väldigt nyfiken på resultatet och beslutade sig för att bjuda hem damen i fråga på middag. Ungefär där tog fantasin slut, eller så var det där den tog skruv… Han lagade till en fantastisk fransk löksoppa! När det kom till min kännedom blev även jag rejält nyfiken på hur kvällen skulle avlöpa. Morgonen därpå ringde jag därför och frågade hur ”lökbesöket” avlöpt. Hon kom inte! Smått road och fylld av empati tänkte jag på honom när han satt där i sin ensamhet och åt sin löksoppa. Hur det hela slutade? Han träffade en ny tjej snygg, intelligent, omtänksam och trevlig som skrattade gott åt historien och uppskattar hans fantastiska soppa.