Senaste inläggen

Av Elisabeth Hellstrom - 28 augusti 2013 19:57


I Michael Johannessens bok "Helvetet inifrån". Beskriver han hur en medlem som blivit utesluten ur klubben fick sin klubbmärkestatuering bortbränd med ett strykjärn. Om jag inte minns fel blev förövarna dömda till 2.5 års fängelse. (Jag är inte helt säker men jag har för mig att det var så). Tidningarna skrev om den stackars uteslutna medlemen som fick massor av möjligheter att yttra sig i media. Det var i slutet på 90-talet och betraktades som ett allvarligt brott. Först förra året kom Michaels bok ut som berättade vad som hänt. Att någon av Lundsbergseleverna läst boken och fått en ide till ett kommande nollningsuppdrag känns inte helt omöjligt. Att komma ny till en skola är alltid lite nervös, att samtidigt bli utsatt för ett nollningsuppdrag och bli så misshandlad man måste uppsöka ett sjukhus med allvarliga brännskador måste vara en traumatisk upplevelse. När skolan stängs är alla chockade, föräldrarna är arga  och styrelsen tycker synd om sig själva. Om eleven som blev brännmärkt hörs inte ett ljud. Det är honom jag tycker synd om och vill veta hur han mår. Jag tror fullt och fast att skolor som Lundsberg behövs men de behöver styras upp ordentligt! Troligtvis en ny ledning, bättre sammarbete mellan skola, föräldrar och och elever. Viktigast är att inte blunda för att det är en problemskola, oavsett hur hög terminsavgiften är. En stängning av skolan är bra om det leder till att pennalismen en gång för alla försvinner. Det tillhör en förgången tid då tjänstefolket skulle hunsas av husbonden. Jag vill se framtidens ledare växa upp och utbildas "för Sverige i tiden", ett mycket bra uttryck som jag tycker att vi alla skall försöka leva upp till.

Av Elisabeth Hellstrom - 24 augusti 2013 18:52

Varför var det så ont om ”40+are” i Prideparaden?

 

Imorse såg hag Richard Wolff på TV 4:s morgonprogram. Han talade om trakasserier som fortfarande drabbar homosexuella. Tyvärr blev jag inte speciellt förvånad. Emma Tregaro Green blev VM:s största nyhet när hon målade sina naglar i regnbågens färger.  Att stanna hemma för att visa sitt missnöje med Rysslands HBT lagar hade knappast fått något utrymme i världspressen, däremot de vackra naglarna som zoomades in och visades för världens tv tittare.

I år var första gången jag deltog i Prideparaden. Dels för att jag kände en väldig ilska över hur många länder som diskriminerar och kriminaliserar HBT personer och dels ville jag stödja mina partivänner i Öppna Moderater.  Till min förvåning upptäckte jag att nästan alla som deltog i tåget var unga under 25 år, och personer som var öppet homo- bi- eller transsexuella. Själv kände jag mig ganska ensam ”hetro” 40+are.  Är det så att min generation och de som är äldre anser att slaget om mänskliga rättigheter, att få vara den man är och älska vem man vill redan är vunnet? Att åsikter som är självklara hemma vid köksbordet inte är lika lätt att stå för i en parad bland 600.000 människor? Eller är det inte tillräckligt viktigt en lördag när solen skiner och en picknick i parken hägrar? Strängare lagar och trakasserier av HBT personer blir allt vanligare i våra grannländer i öst och i ett ”gränslöst Europa” kan dessa värderingar lätt växa sig starka även i Sverige.

För mig blev Prideparaden en helt ny erfarenhet. Jag träffade så många som jag aldrig skulle få möjlighet att prata med, ställde massor av frågor, och sög i mig som en svamp av svaren. Mest imponerad blev jag av 4 män utklädda till ryska gummor från Positiva Klubben. En klubb för HIV positiva män som ordnade shower för att samla in pengar till en fond för sina medlemmar. 400.000 kr på 10 år har det blivit, berättade de med stolthet i rösten. Längst paradvägen såg jag väldigt många medelålders personer från länder i mellanöstern och Afrika. De såg rörda ut och tittade med stolthet och respekt på deltagarna och nickade leende när våra blickar möttes. De skulle bara veta hur stolt jag var över dem.  På hemvägen i en regnbågsfärgad t-shirt med texten Frihet, kärlek, överallt kände jag mig lite utlämnad. Det var så mycket lättare i en stor grupp. Jag kan bara tänka mig vilket mod som krävs för de som kommer ut som homo- bi- eller transexuella. En väninna sa: nej jag vill inte gå i Prideparaden, jag håller med dig i sak men alla bara klär ut sig och spelar över. Ja det kanske är lättare att delta om man kan gömma sig bakom en mask. Paraden var en nyttig erfarenhet,  därför vill jag säga: Nästa år hoppas jag få se fler 40+are i delta. Det är det minsta vi kan göra för våra HBT vänner.


En liten löksoppa i all enkelhet…

 

Efter mitt inlägg om Prideparaden tänkte jag pigga upp med att berätta om en god vän som vid tidpunkten då det här hände inte riktigt hade kommit över sitt ex. Förtjusningen avtog inte direkt när han fick veta att hon hade besökt en plastikkirurg för att återställa brösten till sin ursprungliga form och plats. Min gode vän var väldigt nyfiken på resultatet och beslutade sig för att bjuda hem damen i fråga på middag. Ungefär där tog fantasin slut, eller så var det där den tog skruv… Han lagade till en fantastisk fransk löksoppa! När det kom till min kännedom blev även jag rejält nyfiken på hur kvällen skulle avlöpa. Morgonen därpå ringde jag därför och frågade hur ”lökbesöket” avlöpt. Hon kom inte! Smått road och fylld av empati tänkte jag på honom när han satt där i sin ensamhet och åt sin löksoppa. Hur det hela slutade? Han träffade en ny tjej snygg, intelligent, omtänksam och trevlig som skrattade gott åt historien och uppskattar hans fantastiska soppa.

Av Elisabeth Hellstrom - 19 augusti 2013 17:21

Diskussionen om vården är så inriktad på vinster att man glömmer att efterfråga kvalité


Har vid två tillfällen fått inflammation i mitt högra ringfinger. Lustigt nog hamnade jag på den bästa, och efter det den kanske värsta vårdmottagningen i hela Stockholm.  Första gången gick jag till Kvartersakuten Matteus på Surbrunnsgatan.  En av Stockholms bästa mottagningar som drivs i privat regi och troligtvis ger bra med vinst. Varför kan man lätt räkna ut. Där fanns det två väntrum, ett för de som ville träffa en läkare och ett för de som ville träffa en sjuksköterska.  I båda väntrummen fanns listor där man skrev upp sig på en tid men namn på läkare/sjuksköterska och tider att boka in. Varje tid var en kvart med fem minuters mellanrum. När man skrivit upp sig på listan var det upp till var och en vad man ville göra. Fick man en sen tid kunde det vara skönt att gå hem ett par timmar innan det var dags för besöket. Ingen reception ingen anmälningsplikt bara en lista att skriva upp sig på. När det var min tur visade jag upp fingret för läkaren fick en bekymrad blick, ett recept på pencilin och rekommendationen att lägga asolsprit omslag. Du kan ju börja med asolsprits omlägg och har det inte blivit bättre inom några dagar kan du hämta ut pencilinen. Jag betalade direkt till läkaren och gick därifrån nöjd och glad över trevligt bemötande, bra service och ett recept som skulle snabba på läkandet.  Ca 10 dagar senare var inflammationen borta.  Tyvärr kom den tillbaka ett halvår senare. Med full styrka och fingret såg omöjligt ännu svullnare och rött ut.  Eftersom en av Landstingets vårdcentraler låg våningen ovanför mitt arbete tänkte jag att jag kunde gå dit för att spara tid. Suck, resa med tunnelbana och läkarbesök hade gått fortare! Jag gick in på vårdcentralen och anmälde mig i receptionen, berättade om mitt finger, att jag haft det tidigare och att jag behövde träffa en läkare för att få en pencilinkur för att bli bra igen. Så gör vi inte här, du måste träffa en sjuksköterska först svarade receptionisten.  Jag fick vänta en stund innan jag fick träffa sjuksköterskan som rekommenderade mig att gå hem och lägga om asolsprit. Jag förklarade att jag redan provat och att det inte hjälpt. Visade upp min gamla pencilinburk. Sköterskan svarade att Pencilin får man bara när man är sjuk. Ja eller har en inflammation som jag har nu, fyllde jag i. Jag har redan tagit pencilin i två dagar men kuren räcker inte en gång till så jag behöver en ny kur. Sjuksköterskan blev riktigt arg och förklarade att jag inte på några villkor fick påbörja en pecilinkur utan ordination från en läkare (men det hade jag ju fått för den typen av infektion för ca sex månader sedan och just den pencilien som jag höll upp).  Eftersom jag vidhöll att jag behövde träffa en läkare fick hon till slut gå med på att jag skulle få träffa en. Ta en nummerlapp och vänta. Väntetid ca 1,5 timme och jag fick inte på några villkor lämna mottagningen. Ännu en sköterska kom fram och frågade om jag varit inne hos henne. Nej jag träffade en annan sköterska. Ja men du måste anmäla dig hos mig om du skall träffa en läkare. Leende följde jag med in på hennes rum där hon tog fram ett papper och förklarade att om jag ville ha vård var jag tvungen att lista mig på vårdcentralen. När jag vägrade (de verkade ju skvatt galna allihop) skylde hon att det är politikerna som bestämmer att det skall vara så. Jag hade ingen som helst lust att berätta att jag är fritidspolitiker och att hon fullkomligt missförstått att listningen var tänkt som en indikation på hur många patienter varje vårdcentral har och inte som ett måste. Jag påpekade istället att de faktiskt var skyldiga mig vård när jag kommit dit, listad eller inte. Sen var det dags att vänta igen. Läkaren tittade på fingret i ca tio sekunder skrev ut pencilin och bad mig betala i receptionen.  Efter besöket visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hade träffat tre ganska otrevliga personer som inte på något sätt hade hjälpt mig, en läkare som gjort sitt jobb men inte mer. Jag tror inte den vårdcentralen behöver oroa sig för att gå med vinst! Nästa gång blir det en promenad till Kvartersakuten Matteus där jag hoppas att personalen får en välförtjänt bonus;-).

Av Elisabeth Hellstrom - 16 augusti 2013 16:04

Många flyktingar från mellanöstern och Afrika kommer till Europa via Grekland, Italien, Spanien och Tyskland. Tyskland har en fungerande ekonomi och flyktingmottagning, men för de andra länderna finns inte resurser att ta vara på de flyktingar som anländer. Många flyktingar väljer därför att söka sig vidare till norra Europa. Enligt Dublin fördraget skall flyktingar som söker asyl skickas tillbaka till de land de först kom till i Europa, dvs oftast Grekland, Italien eller Spanien. Länder där de vet att de varken kan få arbete eller hjälp att komma in i samhället. Därför väljer många att leva som papperslösa då rädslan att skickas till syd Europa oftast är lika stor som rädslan för att bli tillbaka skickade till sina hemländer.  I hemländerna finns det krig och förföljelse i syd Europa finns det ingen framtid. Att leva som papperslös efter att ha fått sin asylansökan avslagen är en sak, att inte våga söka asyl för att inte bli tvingad till ett land där man inte har några möjligheter att försörja sig är något helt annat. Hur många människor med väl grundade asylskäl lever i Sverige idag men vågar inte ansöka om asyl av rädsla för att bli skickade till något land på gränsen till konkurs och med en extrem arbetslöshet?  Borde inte EU gemensamt ta ansvar för de flyktingströmmar som finns i Europa med  bidrag till de länder som tar emot flyktingarna med motkrav om utbildning arbete och sjukvård?



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Augusti 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards